Ibland blir man påminnd om hur skört livet verkligen är. Efter det att vi fick barn har jag dessutom blivit betydligt mycket känsligare för andras tragedier, jag sätter mig in i andras situationer på ett sätt jag aldrig gjort förr. Ett tag var det så "illa" att jag helst inte ville se nyheterna, för jag tog så illa vid mig av alla galenskaper i världen. Galenskaper som får ens vardagsproblem att blekna och bli icke-existentiella.

I tisdags förlorade en ung tjej i vår stad sin kamp mot cancer. En man förlorade sin fru. Tre pojkar förlorade sin mor. En mor och far sin dotter. Livet kan vara så innerligt grymt.

Det är efter en sådan tragedi man lär sig att se sina egna bekymmer med ett helt annat perspektiv. I ett Grey's Anatomy avsnitt beskrivs detta så otroligt bra:

“I had a terrible day. We say it all the time. A fight with the boss, the stomach flu, traffic. That’s what we describe as terrible when nothing terrible is happening. … These are the things we beg for. A root canal, an IRS audit, coffee spilled on our clothes. When the really terrible things happen, we start begging a god we don’t believe in to bring back the little horrors and take away this. It seems quaint now, doesn’t it? The flood in the kitchen, the poison oak, the fight that leaves you shaking with rage. Would it have helped if we could see what else was coming? Would we have known that those were the best moments of our lives?”

När jag har en sån där usel dag när allt verkar gå åt skogen brukar jag försöka stanna upp, ta ett djupt andetag, gå en promenad eller bara byta miljö en stund och reflektera över hur illa det verkligen är egentligen. Oftast kommer jag då fram till att i någon annans ögon skulle mina i-lands problem vara en dans på rosor.