Sent igår kväll dog min sötaste kissekatt Set. Han bara somnade in på sin stol i hallen, troligtvis var det hjärtat som gav upp. Han blev åtta och ett halvt år gammal. Det känns trots allt lite skönt att han inte plågades. Jag hade gruvat mig lite för att berätta för barnen idag, men det gick otroligt bra.

I afton har vi haft en liten begravning, med blommor och en liten gravsten. Efteråt sa Vilgot:
-Mamma, jag kommer att sakna kisse, men jag undrar också lite om vi kan köpa en hundvalp nu?
Men någon hundvalp kan jag lova att det aldrig kommer att bli i detta hus.
Julius sprang mest omkring och ropade med monsterlik röst:
-Kisse är dööö! (tur att man kan skylla på att han är liten och lyckligt ovetandes, annars hade det hela varit väldigt morbidt)

Senare nu ikväll, innan Vilgot skulle gå och lägga sig, tittade han på mig och sa:
-Mamma, du ser lite ledsen ut, är det över kisse?
-Jo, sa jag, lite ledsen är nog mamma, men det går över. Det är ju tur att man har så fina pojkar här hemma som man kan krama extra mycket när livet visar sin negativa sida.